Dansken Rapporterar: RR från RVR V.1

Tidig september tilltrots var det en bitande kyla i luften fredagen den 12:e september då vårat äventyr började. Vi möttes upp på OKQ8 vid vattenverksvägen på uttalad tid och började packa in våra cyklar i bilen. Det gick snabbt upp för oss att det här skulle bli bra, iklädda de nya färsta pista malmö tröjorna stod vi och beundrade den färdigpackade bussen, 8 intryckta cyklar såg sjukt proffsigt ut, vi mös av lycka. Efter en händelselös resa upp till Göteborg anlände vi till den nu mytomspunna mötesplatsen, lasse på heden. Vi lastade ur bilen, skyndade att skruva fast styren, framhjul och andra pinaler på våra cyklar. Tiden var knapp och vi ville inte missa fixie-sprinten som skulle gå av stapeln. Sprinten gick helt ok, några förlorade sina heat, några vann, snarkus gjorde en vurpa men klarade sig med skrubbsår och en knäckt hjälm.

Efter fixie-sprinten mötte vi upp med Jonas som hade överlåtit sin lägenhet till oss under helgen och tillsammans med honom och de lokala bike-punxen tog vi oss på en smått surrialistisk cykelfärd till haga-bion där bilar och packning lämnades. Vidare till matställe och sedan hem till Jonas, där vi gjorde oss redo för att möta morgondagen.
06.00 ringde klockan, vi var nervösa, taggade, pirriga och hungriga! Haga-bion var något av våran sambands-central under helgen och det var där den nu så berömda eddy mercx frukosten ägde rum. Att försöka beskriva känslan när vi satt där på haga bion, 8 team klädda cyklister som med andakt åt sin entrecote/tonfisk/veggo-stek, är som att försöka beskriva meningen med livet. För mig var det en av helgens många genuint lyckliga stunder!

Den blodiga biffen och det stekta ägget! Även om jag inte brukar kunna äta mycket tidigt på morgonen så hade jag inga som helst problem med att få den här rackaren att slinka ner i magen!


Ett stor tack skall utfärdas till Nisse som upplät hagabions lokaler och kök till 8 hungriga pistarder! Han körde även oss hela vägen ut till allingsås och sedan tog han hyrbussen hela vägen in till göteborg igen. Vi är alla djupt tacksamma för din gästfrihet nisse!

När vi mötte upp på stortorget i Allingsås var det minst sagt spänning i luften, vi blev alla fotade ett par gånger och många kommenterade våra tröjor. Solen var på väg upp över samhället, kylan var kompakt men vi var alla så laddade/nervösa att den inte bekomm oss. Starten gick några kilometer utanför centrum så vi cyklade i samlad trupp ut ur Allingsås, känslan när man cyklar i en 60 man stor kortege genom ett litet västgötskt samhälle klockan halv nio på morgonen var mäktig och bizarr, vi viste alla att en rejäl prövning låg framför oss. Men vi kunde inte ana hur episk den prövninge skulle komma att bli! Starten gick på en grusväg som låg vid botten av ett berg, vi gjorde en snabb högersväng och bakom den väntade det en helvetisk uppförsbacke fylld med vad som föreföll mig vara banvalls-sten. Redan i första backen råkade jag ut för ett kedjehopp, taggad som jag var slängde jag cykeln i diket och mekade ihop den igen. Lyfte cyklen upp på axeln och började springa upp för backen, när vi nådde krönet insåg jag hur retarderat det här verkligen var. Grusvägarna vi hade blivit lovade var fyllda med sprängsten, djupa hål, lera och klippblock. Jag fortsatte att långsamt trampa mig fram, efter att ha burit min cykel över partier av nyspräng stenblock stora som gamla-tv apparater med stubintråden väl synlig och långsamt cyklat mig fram genom "grusvägar" bestående av knytnävsstora stenar mötte den första punkterade vid sidan av vägen. Jag cyklade 20 meter till runt en sväng och där stod det två till och slet slangarna ur sina däck. Backarna var branta, stenarna enorma och vattengravarna djup, det sjöng i ram och vevparti av stenskott. När jag väl rullade ner för den sista nedförsbacken och såg alla de väntade retarder och kvastbilen var lyckan obeskrivlig, jag hade klarat mig igenom den första ettapen utan att punktera eller dö. Nu var det bara 10 kvar.

Nästföljande etapp var något snällare, vi cyklade oss på en grusväg den här gången upp och ner igenom det kupperade landskapet, det gick ömsom snabbt och ömsom skitfort. Etappen slutade i världens brantaste grusväg, att köra utan bromsar här var att ge sig själv en adrenalinchock deluxe! Morgonen blev allt mer till förmiddag, efter varje etapp skulle de sista väntas in, kvastbilen skulle hitta rätt och det skulle snackas skit, kollas på cyklar, skrattas och berättas lite rövar-historier, sådan tar sin tid. Den tredje etappen var något mer precis så surrealistisk som den första, mitt ute i skogen satt det någon slags tuba-spelare gömd och tutade för oss, runt nästa krök finner vi ett telefonkiosk med en skrikande och applåderande man i, kröken därefter bjöd oss på två trombonister.

Etapp nummer tre var Pista Malmøs bästa etapp och vi plockade sammanlagt tre poäng (markus och greger), vi fick musetter innehållandes macka i smörgåspapper, en jordnöts & choklad powerbar, en banan samt en sup med tillhörande cigarett av märket glen! Etapperna här efter var blandad grusvägskörning med hög hastighet och "lyft cykeln på axeln och spring genom skogen" vi började ana att den första etappen kanske inte bara var skrämseltaktik från arrangörernas sida utan att dom kanske tänkte sig att vi skulle få lida ordentligt. Hungriga och trötta finner vi att slutet på etapp 6 är lunch, miche har på etapp fem lyckats att i full fart köra in en bom som låg fälld över vägen (just det, sånt där var det mycket av) och fick sin arm lindad av sjukvårdare. Vi andra kalasade på soppa, bröd, rostbiff, korv, serano-skinka, vin, läsk, bananer och vindruvor! Några tänkte strategiskt och åt måttligt, andra som jag vräkte i mig för glatta livet, avslutade middagen med en sup, en kaffe och en cigarett. Nästföljande etapp var en helvetiskt snabb etapp med blandad grus och asfaltskörning, jag hörde det surrades om att vinnar klungan hade hållt 60 km/h som topphastighet.... Fortsättning följer